En lugn flygplanskapten

Det kom ett brev från försäkringskassan. Min sjukpenning håller på att ta slut. Jag har varit halvt sjukskriven i över två år nu, och i vissa perioder helt. Jag visste att denna dag var nära. Vanlig sjukpenning har blivit sjukpenning på fortsättningsnivå och sedan fler beviljade dagar. Brevet ger mig ett stort sug av ångest i magen. Det ligger oöppnat framför mig. "Blir jag utförsäkrad, förtidspensionär på deltid? Nej, nej, jag är ju strax över 40 år med två högskoleutbildningar och fast jobb! Jag kan bidra, fortfarande... Jag vill!" Jag bestämmer mig för att skjuta undan brevet. Men några dagar senare dyker det upp igen på skrivbordet. Suget i magen finns kvar men jag är vuxen. Dags att läsa. Jo, jag hade rätt. Det stämmer att mina dagar är slut. Jag kallas snart till samtal med Arbetsförmedlingen, okej! Jag ringer min handläggare på Försäkringskassan. Skönt, hon är på möte. Provar igen, fortfarande möte, puh! Men till slut ringer hon tillbaka. Mina händer är svettiga mot telefonen. Det är svårt att fokusera, måste vara morfinet helt klart (inget annat!). Sen kommer lugnet. Inget är farligt! Min handläggare är så avspänd och saklig. Rösten påminner om en flygplanskapten. "Det här ordnar sig. I vår kommer en kallelse för samtal. Vi fixar det här! Du kommer få en karenstid på tre månader med lägre ersättning sen blir det en ny period. " Hon avslutar med: "Du är synnerligen engagerad i din rehabilitering!" Vi kommer att landa tryggt mitt lilla bäcken och jag.

Jag kan flyga, jag är inte rädd!