Det ringer på dörren...

Jag ligger på soffan och kollar igenom jobbmejlen. Mötesinbjudningar, årsrapporter, protokoll och frågor. Allt lockar just nu! Dessvärre befarar jag att soffan och min kropp är i maskopi med varandra. Deras gemensamma dragningskraft är enorm. Min hjärna skriker i protest till deras tröttsamma tjat om vila. "Urtråkigt! Jag vill gå till jobbet och få mental stimulans. Inte vara kvar här hemma och stångas med familj och hantverkare!" Man kan tycka att det kan vara skönt att slippa jobb och istället ligga här med en padda i handen. Det är kallt och grått ute och idag är det ju fredag också. Men när man är sjuk så är man ju aldrig helt ledig! Sjukdomen inte är något åtta-till-fem-jobb. Den tar varken helgledigt eller semester. Motpolerna jobb och ledighet är satta ur spel. Jag jobbar inte och sålunda är jag därför inte heller ledig. Soffan och kroppen vill vara tillsammans oavsett om det är måndagsmorgon, fredagskväll eller söndagseftermiddag. Behöver jag påpeka att upplägget är ganska trist! Jag saknar mitt jobb och mina arbetskamrater. Men så ringer det på dörren...

...ett blomsterbud med en fantastisk blomsterbukett! Tack kära arbetskamrater.