Det här med benlyft..

Ibland, som Ni säkert förstått, är det segt här på soffan, speciellt på måndagar, när alla andra går till jobbet eller skolan. Efter tristessen kommer alltid "tycka-synd-om-stadiet", och som ett brev på posten anländer sedan osäkerheten och slutligen "Mörkret"! "Det går aldrig", tänker jag bedrövat, en nattsvart reflektion av min barndomsstad. "Operationerna kommer inte att fungera! Så mycket lidande jag utsatt mig för helt i onödan. Familjen saknar mig och jobbet! Tänk på den samhällsekonomiska kostnaden med sjukvård, sjukskrivning och de utebliva skatteintäkterna!" Då minns jag benlyften. Första gången när jag träffade dr. Sturesson i Ängelhom bad han mig att ligga på rygg med raka ben. Först skulle jag lyfta vänster och sen höger ben rakt upp mot taket. Vänsterben lämnade underlaget med några centimeter men höger ben låg orubbligt kvar på britsen. Jag kunde inte lyfta det alls trots djup koncentration och egen pepptalk i form av en muntlig ramsa: "kom igen, har jag åkt så här långt ska jag välan kunna lyfta på ett ben." Jag kände mig totalt misslyckad men Sturesson var nog inte förvånad. Jag tror att han log. Därefter utförde dr. Sturesson en sk. blockad på mina SI-leder, kortison sprutades in. (Samtidigt filmade han och såg artriten i bäckenfogarna, m.a.o. ett stort ögonblick.) Nu fick jag på nytt försöka lyfta benen. Bägge benen fullkomligt flög upp, helt utan smärta och någon större ansträngning. Känslan var närmast religiös! Nu log definitivt dr. Sturesson tillsammans med hela hans operationsteam. "Testet visar att en operation fungerar. Så här kommer du må ett år efter första operationen", förklarade han. "Du kommer att kunna gå ordentligt igen!" Nu ler jag här hemma på soffan. "Mörkret" är helt borta! Det är bra det här med benlyft... Slutligen måste jag avslöja att jag av en händelse tagit ett steg på höger ben utan kryckor. Det funkade fint!

Många ben, många benlyft!