Jag kastar sten i glashus

Maken och jag sitter i bilen på väg till centrum. Jag behöver bl.a. hämta ut lite mera piller på Apoteket. När vi åker gatan fram passerar vi en mindre grupp fotgängare på trottoaren. Någon i gruppen vinglar till. "Kör försiktigt. Det är en grupp förståndshandikappade", gastar jag till maken vid ratten. "Vad säger du, vad sa du egentligen?", frågar maken med en mycket förvånad och road ton. "Dom kanske vinglar ut i gatan", fortsätter jag. "Förståndshandikappade", maken smakar på ordet. "Bara för att dom inte kan gå? Var det så du tänkte? Det är pensionärer faktiskt. Och det här ska komma från dig. Du använder ju rullstol. Hur står det till med ditt eget förstånd egentligen? Förändras det när du inte kan gå och måste använda stolen? Är det så du ser på dig själv förresten?", fortsätter han. "Hm", frustar jag och blickar ut genom bilrutan. Nu vill jag långt bort. Så långt bort som det bara går! "Det här var riktigt roligt", skrattar maken roat.

"Hm, stenen ja, förlåt, tänkte inte riktigt"