Från ponnyspark till hästspark

Vaknar med torr hals och en lätt panikkänsla. Vad är det jag ska göra egentligen? Den mesta värken efter operationen för tre veckor har äntligen släppt, och med kryckorna är jag ganska rörlig nu. Livet är inte bara små blå piller och soffan. Men nu är det alltså snart dags igen! Om två dar ska fusionsoperation nummer två göras. Den första operationen kallar dr. Sturesson för ponnyspark, dvs det gör ont men okej. Den andra däremot liknar han med en hästspark. Det kommer göra ont! Jag vet det. Jag har blivit sparkad av hästar förr, IRL så att säga! Helst vill jag dra upp täcket ännu högre över huvudet, och stanna kvar här i sängen för alltid. Vad är det jag har gett mig in på? Jag känner mig som ett kreatur på väg i slaktfållan... Men stopp ett tag, vad är det jag tänker? Tankarna har bara snurrat iväg i nån negativ spiral utan kontroll. Stopp! Det här vill jag ju göra! Det här har jag kämpat för! Alla dessa sjukhusbesök, telefonsamtal, remisser, googlesökningar och böner. Jag vill ju må så mycket bättre. Mitt bäcken och jag som har käbblat de senaste 13 åren med varandra, dag ut och dag in, natt efter natt. Jag är laddad. Jag är inte rädd. Jag tar drar ner täcket från ansikte och sätter mig (försiktigt!) på sängkanten. Det är dags att rusta inför slutstriden! Det här fixar jag! Har mitt bäcken och jag kommit så här långt så klarar vi en rejäl bit till. Det lovar vi varandra!

Spark som spark!