I min egen värld

Jag önskar att jag inte behövde inte bry mig. Att jag kunde ligga här i min lilla soffkokong för alltid och bara tänka på mig och mitt bäcken. Jag, soffan och mitt bäcken, ingen och ingenting annat. Oboypulverskallen är ju ganska skön att vara i. Mjölk, pulver och så runt, runt med skeden. Inga rediga tankar att ta tag i. Visst det gör ont och jag kan bara ligga här men en liten stund och med en massa piller så är det ganska okej. Ingen räknar med mig just nu. Jag behöver inte fatta några stora beslut, tjata på barnen, laga mat eller lägga in räkningar. Mejlkorgen från jobbet kan jag lämna oberörd. Världen utanför bara är där och jag är här på soffan. Det är ganska skönt med en paus faktiskt. Det är så lugnt. Men så hör jag ett välkänt: "-Mamma, mamma, internet är nere." "-Mamma, det bubblar i toan, jag tror det är stopp igen." "-Mamma, var är mina bandyskydd?" "-Mamma, visst är det min tur att ha datorn?" Jag önskar att jag inte behövde bry mig. Men de är ju mig de ropar på. Plötsligt börjar jag få märkligt ont i högerhöften. Jag som hade det så bra alldeles nyss. Vad kom alla ljuden ifrån, allt tjat och all värk? Här var det så skönt! "- Mera små blå piller" , ropar jag desperat till maken, "nu!" "-Tyvärr, det är dag fyra och dags att trappa ner! Du får till kvällen", blir det kalla och hårda svaret. Jag tar ett djupt andetag. I kväll går jag åter in i oboyröran och till dess är det bara att hålla ut!

För att skapa hårkokong!