Vi talar tålamod

Det är en ständigt pågående utmaning att vila och ta hänsyn till sin kropp varje dag utan att förlora ett visst mått av förstånd! Just nu efterlyser jag tålamod! Det är en stor bristvara här i soffan! Jag vet att jag har mod, men hur ska jag orka tåla? Tåla att kroppen sviker mig och acceptera att saker inte blev som tänkt. Jag hade inte planerat att drabbas av livslång sjukdom med smärtproblematik. Orörligheten är en sak men smärtan kan jag aldrig vänja mig med. "Men mina bäckenoperationerna har ju gått fint", protesterar jag. Det kommer bli bättre, och nya mediciner mot reumatism utvecklas! Jovisst! Men min kropp gör mig så frustrerad. Det är så mycket som blir annorlunda när man inte mår bra. En strejkande kropp påverkar inte bara mig, utan hela familjen! Jag vet att jag inte kan jämföra med min egen barndom eller med andra samtida föräldrar. Men problemet är att jag egentligen är en person som älskar extremt fysiska sporter. Vi pratar snö, is, hav, berg, skog och helst stora djur! Naturens alla element! Med min kropp är det här en ekvation som inte går ihop! Jag kan inte göra de saker som jag gillar att göra med mina barn. Det här soffäventyret var inte mitt förstahandsval på de livsäventyr som jag önskat mina barn. Jag är inte mamman som trivs på soffan. Men här är jag! Kontrasten mellan den jag vill vara och den jag är - känns stundom milsvida! Trösten ligger i att jag är en närvarande förälder. (Även om jag försvinner i dagdrömmeri!) Mina barn vet alltid var jag är. Jag försvinner inte på väg på kurs, träning eller nåt jobb. Jag är tillgänglig och nu investerar jag för framtiden! Det finns svar. Det kommer en dag. Äventyret stannar inte här.

"Jag tycker att det är bra att du alltid är hemma!"