Jag erkänner...

När jag ser en höggravid kvinna ta långa snabba steg så häpnar jag alltid! Hur kan hon gå eller ens förflytta sig, helt osannolikt! Och mammor som är ute och promenerar med sina barn och barnvagnar, ger mig fortfarande stygn av avundsjuka rakt ner i bröstet. Att det aldrig går över! Barnvagnspromenad, långpromenad, kortpromenad, lunchpromenad, kvällspromenad, söndagspromenad och hundpromenad - så otroligt laddade ord! Överallt i samhället, som t.ex. på jobbet, köpcentrat, mataffären, bensinmacken, parkeringar, sjukhus, hämta och lämna barn på dagis eller så bara för att ta en kopp te med grannen, så förväntas det att man kan gå. Bara så där, några steg här och några steg där, inte så långt men lite.

Jag måste erkänna att jag under en mycket lång tid varit besatt av tanken av att kunna gå! 

Hur svårt kan det vara egentligen? Rak rygg, balans, stabilitet i bålen, höger och sen vänster, okej! Gå! Jag har räknat meter och antal steg per dag. Sedan har jag försökt förstå varför jag vissa dagar kunnat gå längre och vissa dagar inget alls. Som den värsta atleten har jag pressat mig. Träna! Jag har hängt sönder barnvagnar och lagt ner en mindre förmögenhet på skor och inlägg. Funderat och funderat! Och som jag har jobbat på att mörka min oförmåga med en massa konstigheter! För vem har välan problem att gå efter en graviditet så där tio år efteråt? Det måste sitta i huvudet och inte i bäckenet? Runt, runt har mina tankar malt! "Varför kan jag inte gå?" Förklaringarna har kommit en efter en. Ett tungt och solkigt ok har slutligen lyfts av mina axlar. Äntligen, vilken befrielse!

Numera med bägge fötterna på jorden!