Första graviditeten och bäckenuppluckring

När jag blev gravid med första barnet för nästan exakt 13 år sedan jobbade jag heltid och hade ett aktivt liv med vänner, husrenovering och stall. Redan när jag testat positivt började det att hugga rejält runt bäckenet. Det var snart omöjligt att gå längre sträcker, vända sig i sängen eller sitta till häst. Jag började träna hos sjukgymnast två dagar i veckan, och det blev kryckor och olika bäckenbälten. Fram till veckan 25 jobbade jag heltid. Jag ville verkligen jobba klart med ett projekt. Sen gick det inte mer! Nu låg jag den mesta tiden. De första månaderna efter graviditeten började jag må bättre och kunde gå utan hjälp även lite längre sträckor. Men ca åtta månader efter födelsen gjorde det allt mer ont, och bara så där en dag gjorde det tväront! Det kändes som om jag hade gått sönder. Nu blev det kryckor, handikappsits på toan, otaliga manipulationer av bäckenet, en massa kortisoninjektioner och så träning. Det gick ett halvår och jag började jobba vilket ledde till att problemen eskalerade ytterligare. Jag blev bara sämre och sämre. Barnet var två år och jag hade konstant värk och hade mycket svårt att gå. Jag upplevde nu att jag inte fick hjälp någonstans. Sjukgymnaster och läkare bara skakade på huvudet och förstod ingenting! Men som av en händelse fick jag tips om intensiv stabiliseringsträning och ett halvår senare kunde jag oftast gå ca 800 meter utan problem. Vilken glädje!

Bild från dagens tävling; "Liten har blivit stor!"