Strutsar

Min sjukdom kan göra mig osynlig såväl som synlig. Valet gör du som betraktare! Jag upplever ofta att barn ser och är nyfikna. De ställer frågor och jag svarar. Det är okomplicerat. Jag kan skoja om att min vikkäpp egentligen är ett lasersvärd från Star Wars. Jag syns och accepteras. Med vuxna är det annorlunda. Kanske är det jag som släppt den lättsamma tonen eller så vet många inte hur de ska bete sig? Jag vet inte! Vissa undrar artigt hur jag mår! Och jag svarar kort med en vanlig refräng: "tack, det blir bättre och bättre". Jag gillar engagemanget. Andra vill gärna veta hur jag egentligen mår! Gulligt! Några bryr sig inte eller är för stressade för att stanna upp och se, utan går på som vanligt. Helt okej! Men så finns det strutsarna! De finns lite överallt är jag rädd för. Allra helst skulle de vilja stanna och gräva ner sitt huvud i sanden så fort de ser mig i ögonvrån. Supersnabbt! Härom dagen möte jag en struts i mataffären. Med bägge barnen i släptåg rullade jag in bland frukt och grönt då en mamma från barnens skola inte kunde titta upp och säga hej till mig! Om vi möts på skolgården, och jag går, kan vi stanna upp och prata, om än ganska ytligt. Men inte nu. Definitivt en struts. Undrar om hon trodde att det smittar att sitta i rullstol? Blev hon ledsen eller orolig? Tyckte hon att det var pinsamt eller plågsamt? Visste hon inte vad hon skulle säga? Man behöver inte prata sjukdom och handikapp med mig. Det finns så mycket mer. Du, det räcker bra med att bara säga hej!

Stor fågel med mycket liten hjärna.