Nu vet jag vad jag vill

Jag har varit och fikat i stallet med fina vännen V. och bara pratat häst, underbart! Som två små ponnytjejer har vi suttit och diskuterat si och än så. Jag tror att vi kan prata häst i timtal. Intresset sviker oss inte! Vilken energi, vilken glädje! Min vän V. berättar om sin senaste ridtur. Hon beskriver så målande att jag snart är med på turen i full galopp genom ett vintrigt landskap. Det hugger till i bröstet. Det enda jag känner, tänker på är att jag vill rida igen! Jag är blockerad för fortsatt samtal. Jag bara måste upp i sadeln. Jag fylls av en otroligt stark längtan! Nu vet jag vad jag vill! Vilken tur, tänker jag, att jag gör mina fusionsoperationer. Jag är på väg. Visst kommer det att fungera att rida? Dr. Sturesson har nickat när jag nämnt ridning. Sjukgymnasten har sagt okej, "bara du kommer upp". Och jag vet att Pansen, som också genomgått fusionsoperationer i bäckenet, rider mjukt ibland! Möjligheten att komma tillbaka upp på hästryggen är bra mycket större nu än före operationerna. Jag ler, vilken tur jag har som får chans till bättre hälsa och ett rikare liv. Jag måste våga sikta mot stjärnorna. Om jag då landar med bägge fötterna på jorden är jag definitivt nöjd ändå!

Favorit!