Barn och ungar

Jag kan bli arg ibland. Det kanske inte alla vet. Familjen vet. Idag är jag arg! Jag är arg på min kropp som ständigt gör ont någonstans. Jag är arg på maken som alltid jobbar. Men idag är jag allra mest arg på mina och andras ungar. Är det så svårt att förstå att servicegraden sjunker när man är sjuk? Att saker och ting inte är som vanligt? Jag ställer alltid upp på barnen efter bästa förmåga, och är den första att erkänna att jag curlar. Men jag gillar mina barn och andras ungar. Det är kul att umgås med barn. Nu tvekar jag! Om jag hjälper dem så vill jag att de hjälper mig! Mina barn och deras kompisar är alla barn i skolåldern och då tycker jag att man kan anta att de har ett visst mått av hyfs och förstånd. Mina barn är inställda på att hjälpa till med olika göromål sen mina operationer. Kanske är det därför jag förundras när barnens halvstora kompisar säger nej till att hjälpa mig? Min ork tryter. Jag har begränsade resurser. Om dom inte hjälper mig, hur ska jag då få kraft att hjälpa dem? Så hur ska jag lösa problemet? Att ligga på soffan och sura hjälper inte. Jag vet! Inte ens katten vill vara i mitt sällskap. Jag vet vad jag måste göra. Jag kan inte kräva att barnen förstår min situation. Jag måste vara tydlig och förklara hur jag mår. Berätta vad jag känner och vad jag önskar. Jag måste våga be om hjälp! Och ta emot!

"Fritt fram!" Matte har lugnat sig nu.