Skumgummirulle

Igår provade jag att sitta i sadeln en stund. Det trodde jag välan aldrig att det skulle hända igen! Mina gamla ridbyxor satt som smäck, och med hjälp av en stadig pall så kom jag upp. Snälla hästen T. är mycket sansad, och vid tillfället var hon ganska trött efter en ridtur. Så hon var lugn som en filbunke, men det var inte jag. Tusen tankar dånade igenom mitt huvud. "Tänk om hon hoppar till, har jag balansen? Vad händer om jag faller? Mitt bäcken, kan det gå sönder? Orkar jag stoppa henne med mina armbågar modell reumatism?" Med bultande hjärta skrittade jag ett varv på gårdsplanen, och allt gick fint, förstås! Men min ryttarkarriär är härmed över, det enades sjukgymnast M. och jag idag. För det första är riskerna alltför stora för mig, och för det andra har jag inga muskler för ändamålet. Jo, jag har muskler men bara till någon slags basnivå. För att orka mer, och ha reserver måste jag träna och träna framförallt fler olika slags muskelgrupper. Ridturen peppade mig att jobba vidare och samtidigt är jag stolt att jag vågade mig upp till häst igen. Så när sjukgymnast M. uppmanade mig att lägga mig raklång på golvet på en lång skumgummirulle på träningen idag, så tvekade jag inte. Och med tvåkilos vikter i händerna tränade vi inre bålstabilitet. Har jag kommit så här långt så fortsätter jag träna ett tag till! Alltid!

Jag provar att sitta upp!